Intervju i jubileumsboken ”Leva i Guds nu – Församlingsförbundet 100 år”

Text: Joanna Nylund

Med Jesus i livet och på scenen

– Nina Åström vill kommunicera budskapet

Under sitt årsmöte den 6 juni 2000 delade Församlingsförbundet för första gången ut ett kulturpris. Det gick till sångerskan, låtskrivaren och evangelisten Nina Åström. I motiveringen stod bland annat att Nina fick priset ”för sina insatser som artist både hemma och utomlands” och vidare att ”Ninas röst, hennes värme och ärlighet har under årens lopp rönt uppskattning bland både fans och musiker. I talrika intervjuer har Nina betonat den kristna trons betydelse i hennes liv.”

Nästan på dagen tjugo år senare stämmer Församlingsförbundet virtuell träff med Nina Åström för vad som ska komma att bli ett djuplodande samtal om vad som hänt de senaste decennierna och hur hon nu ser på sitt liv som artist.

Hur var det att ta emot Församlingsförbundets första kulturpris?

Överraskande och trevligt! Jag fattade nog inte då att det var det första kulturpriset. Det kändes jättefint att få den sortens erkännande.

Du presenterar dig som sångare och evangelist. Vilken roll skulle du säga att kommer först?

De har gått hand i hand ända sedan jag blev troende då jag var sjutton.

Men man har ju en massa olika roller som människa, och en massa kallelser också. Jag har funderat ganska mycket på de frågorna eftersom jag undervisar om dem för grupper och också agerar mentor för yngre personer.

Evangelistens kallelse ser jag som en bakomliggande kallelse, större än sångarens och låtskrivarens. Den är mitt grundläge, kan man säga!

Varje kristen har fått en kallelse att reflektera sin Skapare på sitt eget sätt så gott man kan. Inom de ramarna finns det sedan sådant man personligen känner starkt för. I takt med att jag blir äldre ser jag allt tydligare att min drivkraft är att folk ska komma till tro och sedan växa i det.

Om du för tjugo år sedan hade vetat vad du vet nu, vad skulle ha överraskat dig mest gällande vilka vändningar din karriär har tagit?

Mycket! Inte trodde jag då att jag skulle tycka om en del sådant som jag nu tycker är jätteroligt.

Våren 2000 hade jag representerat Finland i Eurovisionsschlagerfestivalen och samma höst fick jag frågan om jag ville komma till Ryssland och sjunga i fängelser. Jag ville inte alls, och förstod inte vad jag skulle där och göra. Jag hade aldrig varit i Ryssland och var inte särskilt intresserad av att åka dit heller. Men om vi spolar bandet framåt till det här ögonblicket så tänker jag att nu skulle jag bli jätteledsen om någon sa att jag aldrig får besöka ett fängelse igen. Jag gör ju mycket annat också, men det har blivit en sak som definierar mig. Det skulle jag verkligen aldrig ha trott!

Vad var det som fick dig att ändå tacka ja?

De som frågade mig märkte säkert att jag inte var intresserad, men uppmanade mig att i alla fall att be och fråga Herren. Jag lovade göra det, och har jag lovat något ska det mycket till att jag ska låta bli. Så jag var helt enkelt tvungen att be! Och då visade Herren mycket tydligt att jag skulle åka. Inte ens då kände jag att ”jippii, nu är det klart” utan jippii:et kom först senare …

Det har också förekommit andra stora omvälvningar i mitt liv som jag till en början haft en njugg inställning till, men som sedan visat sig vara jättebra och rätt.

Du turnerar flitigt både utomlands och här hemma, och ger med jämna mellanrum ut nya skivor – att sjunga och tala har alltså varit ditt huvudsakliga jobb hela tiden?

Ja. Att få göra det man tycker att man ska göra, och göra det på heltid – det är enormt värdefullt. Jag har ingen formell utbildning i musik. Men min magisterexamen i engelska och lärarkompetensen har visat sig jättenyttiga i det jag sedan har gjort. Jag har jobbat som lärare och trivts utmärkt med det, men då det blev svårt att kombinera med att turnera var det ändå självklart vad jag ville fortsätta satsa på. Jag tror inte heller att jag längre skulle kunna anpassa mig till kontorstider. Delvis är det en personlighetsfråga, men man blir också van vid den här livsstilen. Även om jag vid slutet av varje turné är så trött att jag helst inte vill göra någonting alls mer, vet jag numera att det är cykliskt och att jag snart kommer att känna annorlunda igen. Jag ger allt jag har och lite till, sedan får jag vila. Åtminstone några dagar!

Hur ser du på att kommunicera evangeliet med kulturen som verktyg? Har det blivit lättare eller svårare att nå ut till människor på det sättet?

Det är svårt att se objektivt på det för jag har ju också förändrats hela tiden. Jag har blivit mera du med mig själv och kan tycka att det blivit lättare, men det kan vara min subjektiva upplevelse.

Jag tänker allt mer i helheter. Till exempel kan min uppgift ibland handla om att sitta och äta med någon, att mötas över en måltid. Om jag är på besök i ett fängelse och de vill bjuda på mat är det kanske inte något jag frivilligt skulle äta, men att låta bli skulle kommunicera något som jag verkligen inte vill kommunicera.

Uppgiften innefattar så mycket mera för mig än musik numera. Något jag märkt under alla de år jag rest och uppträtt inför människor i en massa olika sammanhang är att trots scenen och det proffsiga upplägget så finns själva kärnan i att jag sitter där med människorna. Det är jag som sjunger, men de kommunicerar också med mig. Uppgiften är så mycket mer omfattande än vad jag trodde som yngre, och i och med att jag själv blivit mer avslappnad i det jag gör känns jobbet också lättare.

Du har hittills besökt cirka 400 fängelser och rehabiliteringskliniker runt om i världen. Hurdant mottagande brukar du oftast få i fängelserna?

Jättepositivt, på det stora hela. Visst kan det vara jobbigt också – publiken består ju oftast av en stor grupp karlar som tittar på mig från topp till tå och undrar att vad är nu det här? Kaxiga muskelknippen som försöker få dig att känna dig obekväm som kvinna. Men då tittar jag bara tillbaka på dem, ser dem i ögonen, liksom frågande: är det någon där? Då kommer de av sig och slappnar av. De är ofta verkligt förbryllade över vad jag gör där, i synnerhet efter att någon berättat för dem att en ”famous artist” ska komma och sjunga. Det blir extremt tydligt att om någon kan göra något i den här situationen så är det Herren, inte jag. Jag märker ganska snart att den Helige Ande börjar verka. Rent psykologiskt funkar det enligt principen att som man ropar i skogen får man svar, och på det planet kan man få människor att glömma sin vardag en liten stund. Det är ju trevligt det också, men det räcker inte för mig. På Andens plan sker däremot verklig förändring.

Det händer att folk kommer till tro, och vi jobbar alltid tillsammans med en lokal fängelsemission så att det ska finnas någon som tar hand om dem. Där finns också sådana som redan kommit till tro i fängelset och för dem är det såklart väldigt viktigt att vi kommer. Ofta innebär det dessutom en höjning av deras status.

Många uttrycker också en känsla av att ha fått sitt människovärde tillbaka under den där stunden vi är där, att de blivit behandlade med respekt.

Jag kan tänka mig att människor som inte längre hyser några illusioner om sig själva är mer mottagliga och intresserade än en standardpublik på en tillställning i Finland.

Absolut. Vi har ju alla samma behov av Jesus, men vi förstår inte alla det. Jag kan bli så ivrig när jag är ute och reser, och sedan då jag kommer hem och uppträder här känns det ibland som att det jag kommunicerar rinner av som vatten från en gås. Då kan jag undra vad jag egentligen gör här. Men samtidigt finns det i alla länder och sammanhang människor som vill lyssna, sådana som förlorat sin självtillräcklighet och söker efter något större. Sådana människor kan man också hitta på ett galleri i Paris, eller var som helst. Människor är människor överallt – det har varit en växande insikt för mig att vi alltid behöver se förbi fasaden, om den sedan är trasig eller välpolerad.

Du började som professionell artist på nittiotalet, en period med mycket crossover mellan kristet och sekulärt då det till och med var lite hippt att vara kristen. Klimatet är ganska annorlunda nu. Hur skulle kristna artister kunna nå ut mer?

Att det kristna artister vill föra fram inte tas emot på samma sätt mera tror jag beror på att vi inte alltid vet vad vi håller på med, och varför.

En artistisk begåvning definierar jag som förmågan att kunna se saker på ett annat sätt. Den är en gåva och samtidigt en börda. Ibland skulle man hellre vara utan den. Det är samma börda som de gammaltestamentliga profeterna kände – om deras syner används också ordet börda. Den bördan tillsammans med en viss konstnärlig färdighet, att du till exempel kan sjunga eller måla eller skriva, är vad som gör en kristen artist.

Enligt mig finns det tre saker som en kristen artist ska hålla på med. Det första är att alltid vara nära Jesus. Är du inte det så har du inget att kommunicera. Du kan ha en sång där namnet Jesus nämns femtio gånger, men det hjälper ändå inte. Du måste ha ett Jesusliv inom dig för att det ska bli till något, och det kommer alltid först.

Det andra är att vi ska försöka bli så skickliga som möjligt på det vi gör. Det tycker jag inte heller att vi alltid riktigt satsar på. Som jämförelse kan man ta konstnärer som skapar abstrakta verk. Det är lätt att se på vad de gjort och tänka ”några streck här och där, det där kunde jag ha gjort själv”. Men de har gått hela den långa vägen och finslipat sina färdigheter för att sedan, med allt detta i bagaget, börja göra vad de faktiskt vill. Andra gör vad de kan, de gör vad de vill. När man kan sitt yrke så väl att man på sätt och vis kan lägga det åt sidan samtidigt som man utför det blir man fri att fokusera på själva kommunikationen.

Det tredje leder tillbaka till det första: vi ska försöka bli oss själva. Jag säger på flit inte ”vara oss själva”, för jag tror inte det är något vi är utan något vi blir. Och vi blir oss själva med Jesus. I Hans blick hittar vi vår identitet.

Allt detta leder till att folk vill lyssna på dig, titta på dig eller titta på det du gör.

Det ska alltså finnas ett Jesusliv i dig, det ska vara tillräckligt hög kvalitet för att folk ska vilja titta eller lyssna, och så ska där finnas en grej som är din egen, som är du. De här tre sakerna tycker jag inte alltid sitter som de ska.

Visst skulle församlingar kunna anlita mera folk eller göra vissa saker annorlunda, men jag tycker faktiskt att vi i ganska hög grad har oss själva att skylla då vi inte tagit hand om det vi blivit anförtrodda.

Att vara artist är ju att ha en gåva som samtidigt ställer dig på scenen, placerar dig i blickfånget, för det är där din gåva ska levas ut. Jag kan tänka mig att det lätt blir ett spänningsfält där egot vill komma fram också fast det finns en ädlare grundmotivation. Hur navigerar man den komplexiteten när tanken ändå är att föra fram Jesus?

Det är komplext, och allt går väldigt mycket upp i varandra hela tiden – ibland vill egot ta större plats, ibland är det lättare att se sig själv mera som ett verktyg. Men även om jag själv inte skulle ha problem med mitt ego (fast det har jag ju) så tolkar också mottagaren det jag gör utifrån sin egen uppfattning. Någon kanske tänker att jag måste vara bra stöddig som vill stå på scen! Man får lätt en ytlig stämpel bara för att man är artist – kanske är hon lite uppmärksamhetstörstande, lite behagsjuk?

Jag brukar tänka att den som har mikrofonen, om det sedan är för att tala eller sjunga, har en massa ansvar. Samtidigt ser jag hur vi som sjunger inte alls behöver uppfylla samma kriterier som den som predikar. Man förväntar sig liksom inte att en musiker ska kunna sin bibel, till exempel. Det är förolämpande för mig som kristen artist. Vad tror folk jag håller på med, sjunger en snutt för att det är småtrevligt …?

Du måste ju inte stå där på scen, det är helt frivilligt. Men om du tar den positionen, då måste man kunna ha legitima förväntningar på att du också vet vad du håller på med, både andligt och rent praktiskt. Om de förväntningarna inte finns kan den där ytligheten som andra projicerar på dig bli något som du själv accepterar, och då börjar de mata varandra. Det är farligt.

Framtiden som artist, hur ser du på den?

Som en blandning av hur jag upplever att Gud leder och vad jag själv tänker. Det ska väl vara så annars också? Ju mer du lär känna Jesus, desto mer blir det där psaltarordet verklighet som säger att ha din glädje i Herren så ska Han ge dig vad ditt hjärta begär. Jag börjar allt mer själv vilja det som Han vill. Ibland leder Han förstås specifikt, men för det mesta arbetar jag utifrån att jag får en inbjudan någonstans ifrån. Min kontaktperson i fängelsearbetet i Ryssland har jag jobbat med från första början, och han har jättemånga kontakter runtom i världen. Vi brukar tillsammans fundera på vilka länder som kunde bli aktuella. Jag har också ett mycket tätt samarbete med min manager och bokningsförsäljare gällande spelningar, skivor och media.

Sen vill jag fortfarande bli bättre på det jag gör. Spela och sjunga lite bättre, skriva lite bättre låtar … Allt det där är självklart men jag funderar också på hur jag skulle kunna kommunicera Jesus lite bättre. Och gärna bli ännu mer lyhörd för vart jag ska fara och inte fara. Jag tänker att det finns ”good things” och så finns det ”God things” – jag varken kan eller orkar fara överallt, så vilka är då de ställen dit Gud vill att jag åker? Där önskar jag mig en större säkerhet ibland.

Under sin karriär hittills har Nina Åström kommit ut med sjutton egna skivor och gett konserter i ca trettio länder. Hennes skiva Avoin taivas (2012) sålde platinum i Finland i år.